Begravning

Med personlig touch – vi hjälper dig vidare

Att ta farväl utan att låna någon annans ord

Det finns en särskild tystnad i rummet när någon frågar "Ska det vara kyrkligt?" och svaret blir nej. Inte för att det är fel svar, utan för att det öppnar ett tomrum. Om inte psalmer och ritualer som funnits i tusen år – vad då? Om inte prästen med sin invanda rytm av bibelord och välsignelser – vem då?

Svaret är lika enkelt som det är svindlande: då blir det er ceremoni att skapa.

Den nakna sanningen om ett levt liv

En borgerlig begravning börjar där pretentionerna slutar. Här behöver ingen låtsas att den döde var något annat än vad personen faktiskt var. Inte heller behöver de sörjande spela roller som inte är deras. Den som älskade jazz behöver inte ta farväl till orgelmusik. Den som levde för sina motorcykelturer behöver inte beskrivas som from. Den som var ateist hela livet behöver inte plötsligt, i döden, tvingas in i en berättelse om evigheten.

Istället får sanningen ta plats. Den komplicerade, vackra, ofullkomliga sanningen om någon som fanns och som nu inte finns längre.

Ceremonin som konstverk

Varje människa är sin egen mytologi. En samling historier som tillsammans blir ett liv. Den borgerliga officianten blir er medskapare i att ge dessa historier en värdig ram. Inte genom att följa en karta någon annan ritat, utan genom att tillsammans med er upptäcka vilken form som rymmer just denna persons frånvaro.

Kanske betyder det Dylans "Knockin' on Heaven's Door" istället för "Härlig är jorden". Kanske betyder det minnen från fisketurer istället för skriftläsning. Kanske betyder det skratt mitt i gråten när någon berättar den där historien som alla kommer ihåg. Det som i kyrkan skulle brytas av som opassande blir här en del av väven.

Läs om hur jag också arbetar med vigslar och namngivningar.

Frihet som både skrämmer och befriar

Att stå utan färdig liturgi är att stå utan skyddsnät. Det finns ingen automatik att luta sig mot när orden tryter. Ingen ritual som bär när benen viker sig. Men det finns något annat: äktheten i att varje ord som sägs valts just för denna stund, just för denna person, just för er som sitter där och försöker förstå att någon ni älskat nu bara finns i dåtid.

Den borgerliga officianten håller denna ram. Ser till att ceremonin får den värdighet som varje avsked förtjänar, utan att värdigheten blir en tvångströja. Navigerar mellan det högtidliga och det vardagliga, mellan tårarna och skratten, mellan det offentliga och det djupt privata.

När det inte finns något mer att vänta på

I slutändan handlar det om att erkänna döden för vad den är: definitivt. Ingen himmel väntar i denna berättelse. Ingen återförening utlovas. Bara det som var, och nu är slut. Det kan låta hårt, men för många är det också befriande. Att få sörja utan att behöva hoppas. Att få släppa taget utan att känna skuld för att man inte tror på ett återseende.

När ceremonin är över, när den sista tonen klingat ut och blommorna lagts på kistan, då har ni gjort något modigt. Ni har tagit farväl på era egna villkor. Ni har vägrat att låna någon annans ord när era egna var de enda som dög. Ni har skapat en ritual ur tomma intet, fyllt den med mening och låtit den bära er genom det omöjliga.

Det är kanske det vackraste vi kan göra för någon som dött – att låta deras avsked vara lika unikt som det liv de levde.

Det här är bara ett första steg och inte bindande.

Om ni också behöver hjälp med att hantera dödsboet erbjuder jag professionell bouppteckning i Stockholm och på Gotland.